Det mätbara
Det projektstyrda kulturlivet hänger ofta tätt samman med förväntan om stor publik. Behovet av att få nå olika grupper och publikantal med olika projekt lyfts omedelbart i samtalet, att projekt ska få värderas utifrån fler kriterier än antal, att det kvantitativt mätbara bara är ett av många sätt att bedöma och förstå ett kulturprojekt. Att det i stadsrummet råder andra principer för vilka som nås av och kan ”räknas” som publik upptog en stor del av samtalet.
Att dela på tiden och ytan
Människorna som rör sig i staden möts framför allt av kommersiella budskap, särskilt tydligt är detta vad gäller rörliga bilder på skärmar. Samtalet kretsar kring hur kulturen ska få mer plats, hur utrymme ska skapas så att ytorna i staden delas. Flera inspirerande exempel lyfts där det kommersiella och det kulturella innehållet möts på samma ytor.
Behov av matchmaking
För att skapa bättre förutsättningar för den rörliga bilden att ta plats i staden behövs strukturer som kan underlätta för kulturaktörer och fastighetsägare att mötas. Goda exempel till trots så konstateras att det är svårt att komma in med sina uttryck i stadens rum om man inte har kontakter. Det behövs matchmakingfunktioner, strukturer som kan öppna upp och underlätta så att stadens invånare i högre utsträckning ska få ta del av kulturella uttryck som består av film och rörlig bild. Olika lösningar för detta diskuterades mellan parter som möts alltför sällan—fastighetsbolag å ena sidan och kreatörer och visningsarrangörer å andra sidan.
Hitta nya publiker
Kreatörer och visningsarrangörer berättar om olika metoder att nå sin publik. Det konstateras att stadsrummet både innebär utmaningar och möjligheter och en av många utmaningar handlar om att finna metoder för att följa upp hur kulturen upplevs av Stockholms invånare, för att förstå hur det som visas tas emot.
Invånarnas historier
Vikten av att ta vara på invånarnas egna berättelser lyftes ur flera olika perspektiv. Att platsens själ kan kopplas till boendes berättelser är en aspekt. Den representativa aspekten en annan, metoder för att synliggöra de osynliggjorda, att arbeta med inkludering genom att ens uttryck får utrymme i staden. Publikfrågan, att skåda eller delta, riktar ljuset på relationen mellan produktion och visning. Att tänka större kring det lokala, är en tredje aspekt som lyfts.
Vad behövs?
Vart vänder man sig om man vill arbeta med berättelser och film i staden? I dagsläget är stödsystemet inte anpassat efter film i stadsrummet. Det närmaste är festivalstöd och projektmedel som visningsarrangörer kan söka. Här efterfrågas nytänk. Det behövs både pengar för att genomföra tillfälliga projekt men också pengar till lokala initiativ för att säkra långsiktighet kulturell hållbarhet. Av mer praktisk karaktär föreslås förenklingar kopplade till teknik och eltillgång, men också öronmärkta platser där man kan skapa förutsättningar för att enklare få till filmvisningar, med färdiga tillstånd, el, teknik, skärmar eller projektorer.
